Karl 1 år!

Grattis på 1-års dagen älskade lilla prins!

För prick ett år sen den här tiden låg jag i badet på sunderbyns BB och värkarna blev kraftigare och kraftigare. Vid 12, 12.30 nånting så fick jag prova lustgasen och den blev en kär vän hela förlossningen. Jag öppnade mig väldigt lite så jag fick värkstimulerande dropp för att sätta lite fart på det. I samband med det bad jag om att få epiduralbedövning vilket jag fick, och det var heaven! Kände nästan ingenting av värkarna på ett tag och jag kunde vila en stund. Efter en stund började det göra ont igen och då höjde dom dosen lite. Epiduralen tillsammans med lustgasen var toppen, dock kom man ju tillbaka till verkligheten igen efter ett tag.

När klockan var kring 19 så hade jag öppnat mig helt, det kändes som en evighet. Nu var det bara invänta krystvärkarna. Jag fick ställa mig upp och vagga lite vid ett sånt där gåbord, inte det lättaste med slangar överallt. Det var droppslangar och elektroder som dom satt på Karls huvud och säkert nån mer slang. Jag minns att barnmorskan frågade om det tryckte på något neråt, men jag kände inget sånt, bara ondjävla värkar. Tror klockan var kvart i 8, 8 när jag kunde börja krysta. Det kändes som det tog ett liv! Läkaren kom in kring 10 över 8 för det skulle ev. behövas sugklocka då jag var lite värksvag. Jag minns att han sa

"jag kommer tillbaka kring halv 9 så får vi se hur det ser ut"

och jag sa "skämtar du?!! HALV nio??!!" Jag tänkte det kan inte vara sant, 20 minuter till måste jag hålla på, är inte ungen ute snart?

"Ja imorgon bitti alltså" skojade han. INTE läge för skämt vid den tidpunkten kan jag säga.

Jaha, bara fortsätta trycka på då, en barnmorska la sig på magen för att trycka på men det funkade inte för mig, det gick inte alls att krysta då. Det blev iaf sugklocka tillslut då mina värkar inte var starka nog + att Karls hjärtljud gick ner en aning så då ville dom få ut han. Så 20.38 kom han äntligen ut. Jag var som i en dimma, totalt slut. Jag minns att jag tyckte jag såg en pung, vi hade trott både jag och Hans att det var en liten tjej. Men det var en liten kille.

Då var det bara moderkakan kvar, barnmorskan ville jag skulle krysta lite men det hände inget. Hon skulle hjälpa till genom att dra lite i navelsträngen men då gick den av. Läkaren kom tillbaka och skulle försöka få ut den, och den smärtan var den värsta jag kännt! Det gjorde så in i norden ont och där låg jag med Karl på brösten och typ dog av smärtor. Tillslut så blev det operation. Karl fick snabbamma en liten stund och sen fick jag åka iväg. Jag fick vara vaken, dom använde epiduralbeövningen, så jag kände att läkaren höll på men det gjorde inte ont.

Sen fick jag ligga på iva ett par timmar innan dom hämtade mig tillbaka till BB, klockan var nog efter 2 då tror jag och Karl var hungrig. Stackars Hans fick vara med han på rummet och visste inget om hur det gått för mig. När jag kom in på rummet så sa barnmorskan till Hans "men har du inte bäddat upp?" Han visste inte att man kunde bädda upp stolen så han hade suttit där med Karl flera timmar.

Man kände sig mindre fräsch, blodig lite här och där. Duschen morgonen efter var gudomligt skön. Karl fick faktiskt bada redan andra dan då han hade massa torkat blod och gegg på huvudet.

Nu har det gått ett helt år och vi har ingen liten bäbis längre utan en liten kille som har lärt sig så mycket saker. Det är helt fantastiskt. Vi älskar dig mest av allt!